I dag är jag NERVÖS!!! Jag har nämligen Tae Kwon Do övnings test för mitt svarta bälte som jag ska få 14 mars. Men idag har jag övnings test. De brukar vara mycket svårare än det vanliga testet och jobbigare. Inte bara fysiskt svårare, utan mentalt svårare också. Vanligt vis brukar jag inte vara så här nervös när det kommer till TKD prov, men idag är annorlunda.
Först så har jag inte tränat så jätte mycket på sista tiden för att jag har haft så mycket i plugget. Med andra ord: jag är ur form.!
Sen så är det svarta bältes provet! Mycket svårare än någonting jag har varit med om förr. Kommer att bli som att vara i militären! Om inte värre! :S
Hälsa mig lycka till!
lördag 28 februari 2009
fredag 27 februari 2009
Att designa ett barn
Här kommer en liten artikel som jag skrev hör nån vecka sedan. Läs gärna och lämna en kommentar.
Vill du skaffa barn? Enkelt fixat! Lämna in listan på egenskaper du vill at barnet ska ha till kliniken tillsammans med ett antal kostgjorda befruktningar. Låt Genteknikerna klippa och klistra så att fostret får de nya DNA kombinationerna enligt beställningen. Sedan är det dags att plantera embryot i kvinnans livmoder. Lätt, säkert och billigt. Så ser morgondagens fosterdiagnostik ut.
I Sverige är förbjudet att föra in embryon i mammans livmoder som har gått igenom gen modifiering eller som har blivit utvalda. Däremot får man göra det i USA, men det är en procedur som sker endast om man vill att det nya barnet ska kunna donera ett organ eller benmärg till ett tidigare syskon (kallas även Reservdelssyskon). Det finns inga lagar som säger att Svenskor inte får åka utomlands för att gå igenom sådana processer. Den intressanta frågan som följer är om vi kommer att behålla dessa lagar eller ska man ändra på dem så att de passar överens med resten av världens etik?
Gårdagens teknologi var inte lika avancerad som den är i dag. Förr måste föräldrarna bara acceptera att riskerna för att ens barn skulle bli sjuka var stora. Speciellt om kvinnan fick barnet vid en sen ålder var det större risk för att barnet skulle få Downs syndrom och att det fanns ingenting att göra åt saken.
I dag behöver man inte oroa sig lika mycket för riskerna. Nu för tiden kan kvinnan göra fosterdiagnostik, vilket innebär att man tar ut celler från moderkakan och kan därmed analysera cellerna och gå igenom gentester under mikroskop. På detta vis kan man upptäcka tusentals olika ärftliga sjukdomar och andra kromosomrubbningar. Det enda problemet med de här testen, är att kvinnan kan göra dem fortfarande under den tid som hon har rätt till att göra abort. Vilket kallas Selektiv abort, med andra ord, kvinnor beslutar sig för att göra abort efter att de har fått veta vilka egenskaper fostret bär på.
Vill man där emot undvika abort, så kan man gå igenom embryodiagnos. Det betyder att man försöker befrukta äggen i provrör och låter de dela sig i provrören. När man kommit till åtta- cellstadiet kan man analysera embryonas arvsmassa. Sannolikheten att man hittar ett embryon som ger friska barn är väldigt liten. Däremot om man gör samma process fler än 10 gånger så är det en större chans att man hittar ett friskt embryo. Självklart så blir det mer att kost då.
Den stora frågan är, vad ska man få bestämma? För tillfället i Sverige får föräldrar endast veta om barnet kommer att få sjukdomar som är obotliga eller dödshotande. Vilket leder till att många föräldrar gör abort för att de inte vill att deras barn ska lida. Men hur lång tid tar det innan den här lagen ändras?
Problemet är att det inte finns någon direkt skala som kan avgöra skillnaden mellan svåra sjukdomar och vanliga egenskaper eller små defekter. Det är en sak att förändra arvsmassan i en gen så att en sjukdom botas och kan därmed inte gå i arv (zygotisk genterapi) och en annan att ändra gener som ökar allergier. Men är det här säkert? Svaret är kort, nej, inte för tillfället! Sanningen är att vi inte vet var arvsanlagen hamnar i arvsmassan exakt eller hur det kommer att förändra kroppen. Dessutom så är det inte bara en gen som skiljer mellan en bra skribent och en nobelpristagare, men det skulle kunna vara det. Det är helt enkelt för farligt att använda denna teknik än eftersom att vad som helst skulle kunna gå fel. Kanske om ett par årtionden så kommer denna teknik vara säker att använda dagligen och om vi kommer till den punkten så är det inte ens säkert att vi kommer att använda den.
Så var tar det stopp? Man skulle kunna tycka att det skulle vara bra att utrota alla dödliga sjukdomar med hjälp av zygotisk genterapi, men då skulle man kunna ändra alla gener som ökar risken för dyslexi eller allergier på samma gång. Och är det nödvändigt att lägga till nya gener som skulle ge ”bättre DNA kombinationer” som föräldrarna inte kunde ge? Föräldrar brukar väll vilja att barnen likar dem?
Enligt min egen åsikt så tycker jag att man inte ska använda några av dessa tekniker för att förutse hur barnet kommer att bli eller för att designa sitt foster. Jag tycker att det förstör spänningen med att få barn. Är det inte konstigt hur föräldrar alltid tror att barnet kommer att vara friskt även om man vet om riskerna? Det är först efter fosterdiagnostiken som man inser att något kunde eller har gått fel. Med andra ord, det är slumpen med att få barn som har förstörts. Man får inte barn längre, utan man skaffar och designar sina barn. Det är som att leka Gud.
Vill du skaffa barn? Enkelt fixat! Lämna in listan på egenskaper du vill at barnet ska ha till kliniken tillsammans med ett antal kostgjorda befruktningar. Låt Genteknikerna klippa och klistra så att fostret får de nya DNA kombinationerna enligt beställningen. Sedan är det dags att plantera embryot i kvinnans livmoder. Lätt, säkert och billigt. Så ser morgondagens fosterdiagnostik ut.
I Sverige är förbjudet att föra in embryon i mammans livmoder som har gått igenom gen modifiering eller som har blivit utvalda. Däremot får man göra det i USA, men det är en procedur som sker endast om man vill att det nya barnet ska kunna donera ett organ eller benmärg till ett tidigare syskon (kallas även Reservdelssyskon). Det finns inga lagar som säger att Svenskor inte får åka utomlands för att gå igenom sådana processer. Den intressanta frågan som följer är om vi kommer att behålla dessa lagar eller ska man ändra på dem så att de passar överens med resten av världens etik?
Gårdagens teknologi var inte lika avancerad som den är i dag. Förr måste föräldrarna bara acceptera att riskerna för att ens barn skulle bli sjuka var stora. Speciellt om kvinnan fick barnet vid en sen ålder var det större risk för att barnet skulle få Downs syndrom och att det fanns ingenting att göra åt saken.
I dag behöver man inte oroa sig lika mycket för riskerna. Nu för tiden kan kvinnan göra fosterdiagnostik, vilket innebär att man tar ut celler från moderkakan och kan därmed analysera cellerna och gå igenom gentester under mikroskop. På detta vis kan man upptäcka tusentals olika ärftliga sjukdomar och andra kromosomrubbningar. Det enda problemet med de här testen, är att kvinnan kan göra dem fortfarande under den tid som hon har rätt till att göra abort. Vilket kallas Selektiv abort, med andra ord, kvinnor beslutar sig för att göra abort efter att de har fått veta vilka egenskaper fostret bär på.
Vill man där emot undvika abort, så kan man gå igenom embryodiagnos. Det betyder att man försöker befrukta äggen i provrör och låter de dela sig i provrören. När man kommit till åtta- cellstadiet kan man analysera embryonas arvsmassa. Sannolikheten att man hittar ett embryon som ger friska barn är väldigt liten. Däremot om man gör samma process fler än 10 gånger så är det en större chans att man hittar ett friskt embryo. Självklart så blir det mer att kost då.
Den stora frågan är, vad ska man få bestämma? För tillfället i Sverige får föräldrar endast veta om barnet kommer att få sjukdomar som är obotliga eller dödshotande. Vilket leder till att många föräldrar gör abort för att de inte vill att deras barn ska lida. Men hur lång tid tar det innan den här lagen ändras?
Problemet är att det inte finns någon direkt skala som kan avgöra skillnaden mellan svåra sjukdomar och vanliga egenskaper eller små defekter. Det är en sak att förändra arvsmassan i en gen så att en sjukdom botas och kan därmed inte gå i arv (zygotisk genterapi) och en annan att ändra gener som ökar allergier. Men är det här säkert? Svaret är kort, nej, inte för tillfället! Sanningen är att vi inte vet var arvsanlagen hamnar i arvsmassan exakt eller hur det kommer att förändra kroppen. Dessutom så är det inte bara en gen som skiljer mellan en bra skribent och en nobelpristagare, men det skulle kunna vara det. Det är helt enkelt för farligt att använda denna teknik än eftersom att vad som helst skulle kunna gå fel. Kanske om ett par årtionden så kommer denna teknik vara säker att använda dagligen och om vi kommer till den punkten så är det inte ens säkert att vi kommer att använda den.
Så var tar det stopp? Man skulle kunna tycka att det skulle vara bra att utrota alla dödliga sjukdomar med hjälp av zygotisk genterapi, men då skulle man kunna ändra alla gener som ökar risken för dyslexi eller allergier på samma gång. Och är det nödvändigt att lägga till nya gener som skulle ge ”bättre DNA kombinationer” som föräldrarna inte kunde ge? Föräldrar brukar väll vilja att barnen likar dem?
Enligt min egen åsikt så tycker jag att man inte ska använda några av dessa tekniker för att förutse hur barnet kommer att bli eller för att designa sitt foster. Jag tycker att det förstör spänningen med att få barn. Är det inte konstigt hur föräldrar alltid tror att barnet kommer att vara friskt även om man vet om riskerna? Det är först efter fosterdiagnostiken som man inser att något kunde eller har gått fel. Med andra ord, det är slumpen med att få barn som har förstörts. Man får inte barn längre, utan man skaffar och designar sina barn. Det är som att leka Gud.
onsdag 25 februari 2009
Jag lever!
Ja hej igen! Jag har märkt att jag inte har skrivit nu på typ en vecka... eller lite mer... I alla fall, här är vad som har hänt sedan sist:
Dagen efter min födelsedag fixade mina kompisar en liten fest som blev till ett pyjamas party/ film kväll. Vi såg på Ocean's Eleven, Kong Fu Panda, Bruce Almighty och en till som inte var så där jätte bra... Munnarna gick i ett hela tiden. Antingen pratade vi, skrattade eller så åt vi (nattens mat bestod av kakor, pizza och gröna pannkakor).
Med andra ord så hade vi det jätte roligt!
Efter de hände det inte nått speciellt... Var i skolan och gjorde läxor. Ja just de! Jag gjorde läxor och pluggade till prov!
Följande fredag var det Karneval i skolan. Jag klädde ut mig till en kvinna från 1800- talet, eller kanske lite tidigare än de. Jag fick låna en korsett av en kompis... och så blev det som det blev. Ni får avgöra själv om jag blev lyckad eller inte. J kunde varken sluta dregla eller glo på korsetten... (Btw. M som står bredvid mig på bilden lånade korsetten till mig. Hon var ut klädd till en fe).
På kvällen åkte jag och J på en liten "roadtrip" i stan efter YG vilket ledde till att jag kom hem typ klo. 3 på morgonen! (Hade förstås inte ut klädnaden på mig även om han högst antagligen skulle ha velat de... eller iaf korsetten :p). Vilket kanske inte var så smart med tanke på att Brorsan kom dagen efter... (eller samma dag... hur man nu vi se på saken...) för att jag försov mig så jag hann inte med pappa för att hämta honom från flygfältet... Men jag fick iaf sova lite längre! :D
Måndag var jag hemma och lata mig... eller är fortfarande... jag har ju sport lov. I går där emot så bakade jag fastlagsbullar (eller fettis bullar som vissa kallar de). De blev ganska lyckade tyckte jag! Smakade riktigt gott!
Efter de åkte jag och brorsan till J, hängde där ett tag och sen åkte vi för att åka Go Carts! Jag var ganska nervös Det var första gången som jag körde go carts. Och situationen hjälpte inte heller när de andra har gjort de typ miljon tals gånger. För att göra en lång historia kort, jag krashade i en kurva och skadade vänstra armen ordentligt! I kraschen tappade jag taget om ratten, vilket ledde till att min arm slogs i ratten och mitt huvud (med en hård hjälm på) slogs i armen.
Slutsats: min arm är svullen och är full av blåmärken och blodsår. Dessutom tar det ont i armen och i nacken! Alltså, jag kunde inte vara med på TKD lektionen. Vilket var extremt irriterande för att en hel del förändringar har blivit gjorda och jag måste lärar mig det inom några få veckor. Men jag lever!
söndag 15 februari 2009
Tårta på tårta, på tårta, på tårta!
I torsdags fyllde jag år. Vilket brukar betyda i vanliga fall att man äter en hel del tårtor. Eller åtminstone en del bakelser. Men så var det inte för mig. Det blev mer än "en hel del tårtor"!!!
Dagen började med en tårta som jag hade fått av min kompis L. Det var en tysk choklad tårta med gelé nallar på. Den var jätte god och bauta stor! Den var så stor att det blev hälften över fast jag hade delat med mig under alla rasterna till mina kompisar som tog mer än en bit.
En stund senare får jag en liten låda med kokosbollar av A. De var jätte goda också (jag åt upp nästan allihop)!
Vid det här laget var jag extremt mätt och ville inte egentligen äta mer på flera dagar, men svagheten bedrog visheten och jag åkte upp till de sjunde himlarna! Vi hade nämligen "cake day" på geografin och finnarna hade tagit med sig pannkakor med hemlagad hallonsylt!
Med andra ord: när jag kom hem ville jag inte ens se en tårta eller någonting sött! Men vad jag inte visste av, var att TKD gruppen hade fixat en överrasknings fest åt mig. Och kan ni tänka er vad jag fick då? Svar: tårta, munkar och små bakelser.
Jag var nära på att spy när jag kom hem igen!
onsdag 11 februari 2009
På jakt efter klänning!
I går gick jag på lunch rasten till det närmaste shopping centret för att prova en klänning som jag hade sett någon gång i förra veckan
Det var den perfekta klänningen enligt mig... Eller nästan. Den var gul och inte röd som jag skulle vilja att den skulle vara. Men den var jätte fin. Såg ungefär som den på bilden.
Orsaken till varför den inte var perfekt, var att den var:
a). Gul. Jag tycker inte speciellt mycket om gult.
b) För lång! Måste nästan ha 5 högklackade skor på mig för att den skulle vara lagom lång.
c) Butiken hade bara XS och M. Jag provade XS och den gick på mig men jag hade lite svårt att andas.
Det ända bra med klänningen var att min kompis som var med mig tappade hakan till marken när han såg mig i den och kunde dessutom inte säga ett ord på ca 5 minuter!
torsdag 5 februari 2009
Håller jag på att utveckla anorexi?
Det här sista dagarna så har jag känt mig väldigt nere. I går måste jag snacka med syrran så hon kunde pigga upp mig igen. Tycker synd om henner, hon måde inte heller så specielt bra.
Men jag har inte bara känt mig mentalt nere, utan fysiskt också. Jag har varit EXTREMT trött på senaste tiden. Jag har försökt skylla på examens perioden, men jag har en känsla av att det är något mer. Även om jag fick bara 5 timmars sömn några nätter på grund av fjärillarna i magen som inte ville hållas still. Desutom har jag gått ner i vikt. Något mellan 2-5 kilo på några veckor bara och fortsätter att gå ner i vikt. Jag vet, det låter inte mycket. Men för mig är det. Förr Måste jag nästan gå på strikt diet och träna massor för att gå ner så "mycket".
Är det här något som jag borde vara orolig över? Eller är det här något som händer? Jag kommer ihåg när syrran hade järn brist. Då var hon jätte trött hela tiden, men jag kommer inte ihåg om hon gick ner i vikt... Eller håller jag på att utveckla en sorts anorexi? Vet inte så noga. Får hålla ett öga på mig själv.
Men jag har inte bara känt mig mentalt nere, utan fysiskt också. Jag har varit EXTREMT trött på senaste tiden. Jag har försökt skylla på examens perioden, men jag har en känsla av att det är något mer. Även om jag fick bara 5 timmars sömn några nätter på grund av fjärillarna i magen som inte ville hållas still. Desutom har jag gått ner i vikt. Något mellan 2-5 kilo på några veckor bara och fortsätter att gå ner i vikt. Jag vet, det låter inte mycket. Men för mig är det. Förr Måste jag nästan gå på strikt diet och träna massor för att gå ner så "mycket".
Är det här något som jag borde vara orolig över? Eller är det här något som händer? Jag kommer ihåg när syrran hade järn brist. Då var hon jätte trött hela tiden, men jag kommer inte ihåg om hon gick ner i vikt... Eller håller jag på att utveckla en sorts anorexi? Vet inte så noga. Får hålla ett öga på mig själv.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)